Barn till salu
Tidningen Vi, 22.09.2014

Skärmavbild 2014-12-12 kl. 14.34.06GYLLENE TRIANGELN, Thailand

Trots att Burma brutit sin mångåriga isolering och landets militärregering har utlovat politiska och ekonomiska reformer så sker övergrepp på befolkningen fortfarande och regeringen vägrar erkänna flera etniska grupper som medborgare. I Gyllene Triangeln säljs inte bara opium och heroin som handelsvaror utan även Burmas statslösa barn.
Luften dallrar i hettan och ett myller av människor, tuc-tucs, cyklar och bilar rör sig långsamt över bron som skiljer Thailand och BurmaI ingenmanslandet mellan gränsstationerna sitter några gamla kvinnor och tigger med sina småbarn.Och under bron leker några pojkar i floden. Plötsligt hör ett skrik. En av pojkarna träffades nästan i huvudet av en påse skräp som någon kastade över broräcket. Hans kamrater tjuter av skratt. En av dem river upp påsen och smakar på innehållet innan han kastar iväg påsen igen. Pojkarna vid bron i Mae Sai är några av de tusentals statslösa barnen som finns i området och som kommer från etniska minoriteter inne i Burma som regeringen inte vill veta av.

– Pojkarna har sniffat lim, det är därför de är så uppåt. Alla barnen är beroende av droger och alkohol här, säger Ood Honghin som jobbar på ett drop-in center i närheten som finansieras av Världens Barn genom IOGT/NTO, dit hemlösa kvinnor och barn är välkomna att få lite mat eller få sina sår omplåstrade.
Pojkarna år syn på Ood Honghin och skyndar sig upp. Han delat ut mjöktabletter med proteiner och vitaminer och småpratar med pojkarna och kvinnorna som tigger. På så sätt får han veta vad som händer, vilka mammor och barn som människohandlare bearbetar just nu. En av pojkarna som tuggar i sig mjöktabletterna som om det vore godis heter Noeyi. Han är elva år och brukar hålla ihop med sin kompis Momo. De bor under bron precis som många av de andra papperslösa och hemlösa pojkarna i området.
”Vi sover därborta här, men ibland är det svårt att sova när råttorna bits”, säger han.
Noeyi och Momo försörjer sig genom att tigga och ibland kan de tjäna tjäna lite pengar om de smugglar cigaretter och droger över gränsen.
– Vi är små och kan krypa igenom taggtrådsstängslet utan att vakterna märker det. Vi barn bättre på att smuggla än stora människor, säger Noeyi stolt.
Vissa av barnen är föräldralösa, men många föräldrar är helt enkelt inte kapabla att ta ansvar. Noeys mamma bor soptippen som ligger några kilometer in på den burmesiska sidan. Han försörjer henne men pengarna räcker inte långt eftersom hon är beroende av narkotikaberoende och dessutom spelberoende. På soptippen där hon bor finns lotterier, pyramid- och hazardspel.

– När jag har pengar till henne kan jag sova hos henne. Har jag inga pengar så blir hon arg. Ibland tar hon cigaretter och bränner mig för att jag ska bättra mig, säger Noeyi.
Ood Honghin pekar diskret på brännmärkena på Noeyis rygg efter mammans tortyr. Ood Honghin har sett det förut. Många av barnen har sår och skador på kroppen efter att föräldrarna givit sig på dem. Men svårast att läka är de psykiska såren.
Noeys yngre bror dog förra året i feber när hans mamma vägrade ta honom till sjukhuset. Hon hade inga pengar till begravningen så Ood Honghin och hans kolleger på drop-in centret begravde pojken som bara hunnit fylla sju år. När det var dags dök hon inte ens upp. Noeyis äldre bror har flyttat till barnbyn i Chiang Saen. Men vill inte lämna sin mamma, han känner ansvar för henne.
– Det finns ingen annan som tar hand om mamma. Jag måste göra det, säger han.

Ood Honghins kollega, Krunam har just kommit och vinkar till pojkarna. Det var hon som startade drop-in centret i Mae Sai och även en barnbyn i Chiang Saen där 120 statslösa barn bor. Killarna dyker i det smutsiga vattnet igen och fånga småfisk med händerna som de häller i en pet-flaska som Krunam håller.
– Jättebra, fånga några till! Vi ska plantera dem i dammen vid barnbyn där de får växa till sig, sedan kan ni komma dit och äta fisk, ropar hon.
Krunams heter egentligen Nootchanat Boonkong, men alla kallar henne Krunam. Hon är konstnär och smyckesdesigner från Bangkok som en dag på väg till jobbet, fick ett infall och tog med sig kritor till barnen på gatan. När hon fick se vad de målat insåg hon att de hade varit med om hemska saker och att de här barnen hade lyckats fly medan deras vänner fortfarande var kvar på bordellerna eller slavfabrikerna. Hon reagerade instinktivt och rusade in på bordellerna och tog med sig så många barn hon kunde. Men bordellägarna kom efter henne, tog tillbaka sin egendom och hotade henne till livet. Krunam insåg att hon måste röra sig längre upp i kedjan och få fatt i barnen innan de hamnar i klorna på människohandlarna. Hon flyttade till Gyllene Triangeln eftersom det är sluss för människohandel och här den första transaktionen ofta sker.

Kru Nam bjuder pojkarna på lunch på restaurang.

Kru Nam bjuder pojkarna på lunch på restaurang.

Barnen som lever på gatan lever utanför samhället lever som fredlösa eller kastlösa och betraktas av många i samhället som ohyra. Eftersom deras födsel aldrig registrera någonstans och Burmesiska staten vägrar erkänna dem så existerar de inte officiellt. Om en papperslös person försvinner så är det knappast ett fall för polisen. För vem ska de leta efter?
På Krunam och hennes kolleger börjat upprätta ett register för de statslösa barnen och kvinnorna som kommer till drop-in centret. En dag kanske det kan rädda livet på någon.
”Kom nu killar, jag bjuder på lunch”, ropar Krunam till killarna som genast hoppar ur floden och klär på sig.
Vi går till en restaurang i närheten med utsikt över gränsen. Killarna bläddrar i menyn, de pekar på bilderna och beställer ”sapalait”, vilket betyder Sprite, av servitrisen. De gillar kryddstark mat och äter hungrigt medan de småpratar med Krunam som känner dem väl eftersom de ofta kommer drop-in centret.

Krunam busar med pojkarna, rufsar dem i håret och visar bilder på sin mobil från barnbyn i Chiang Saen. Där bor 120 barn papperslösa barn som undkommit människohandlarna genom att hon övertalat föräldrarna att få ta hand om deras barn. Ibland, erkänner hon, har hon betalt pengar för dem. Samma summa som de skulle fått av människohandlarna. Amerikanska organisationen Not For Sale som sponsar barnbyn i Chiang Saen har just avslutat ett läger med lekar och tävlingar för de små barnen som bor i byn och de äldre som går på internatskolor under terminerna men nu som kommit hem på lovet.
– Kolla här är din bror när han spelar basket. Det går jättebra för honom i skolan och han hoppas att du också ska komma”, säger Krunam till Noeyi.
Noey som hittills mest spexat hela tiden blir plötsligt allvarlig. Han blir glansig i ögonen när han tittar länge på bilderna i Krunams telefon. Han kryper ihop på bänken med ryggen lutad mot henne medan hon fortsätter prata med Momo på andra sidan. Men allvaret varar bara en kort stund. När Momo säger att han tänker färga håret blått som Krunam släpper han sin melankoli och skrattar hysteriskt.
– Hur mycket tjänar du per dag på att tigga? Jag lovar att du skulle tjäna mer på att sälja de smycken som barnen och kvinnorna i byn gör. Du får 30 procent av vinsten om du gör det. Det är mycket bättre att ha ett jobb än att tigga, säger Krunam till Momo.
Momo nappar inte just då, men kanske har han fått något att fundera på.
De flesta av barnen har varit med om saker som gör att de är misstänksamma mot människor som säger att de vill dem väl. Genom att lära känna barnen och deras bakgrund och genom att följa dem under en längre period bygger Krunam och hennes kolleger upp ett förtroende. En dag kan någon vara redo att ta emot hjälp och kanske flytta till barnbyn, då finns de där.
Än så länge har Noey och hans kompisar haft tur. Trots att de lever bland sopor och i fattigdom och riskerar att utsättas för sexuella övergrepp, smittas av hiv och bli utnyttjade, är de ändå fria. Många barn, i synnerhet unga flickor, säljs redan i byarna i Burma där fattigdomen och misären är stor i i byarna där många är beroende av opium och andra droger. Trots att den nya regeringen utlovat politiska och ekonomiska reformer verkar inte mycket hända och det rapporteras fortfarande om hur militären går in i byar och våldtar, dödar och bränner. Burma är världens andra största producent av droger efter Afghanistan och knarkproduktionen och handeln kontrolleras av krigsherrarna i trakten som har egna arméer och men även militären är inblandad i knarkhandeln. Ofta är det föräldrarna eller släktingar som säljer barnen för en spottstyver till människohandlarna som lovar dem ett gott liv och smugglar dem över gränsen till Thailand där de säljs vidare, till bordeller eller till annat slavarbete.
När vi går genom staden passerar vi flera byggnader som ser helt tomma ut, men de är karaokebarer i dvala. Bakom gallren och de stängda fönstren hålls unga flickor och pojkar inlåsta tills kvällen kommer. Efter mörkrets inbrott dras järngallren bort och lokalerna fylls av musik, blinkande och lampor och de uppsminkade unga flickor och pojkar finns till försäljning. Prostitution är visserligen förbjuden i Thailand och karaokebarerna är en tunn täckmantel för den egentliga verksamheten.

No Ey leker och hoppar i vattnet.

No Ey leker och hoppar i vattnet.

Flickor och pojkar säljs vidare till andra ställen i Asien och ut i världen. De är handelsvaror och människohandlarna har goda tider eftersom alla vill ha nya och yngre flickor och pojkar. Och nu med den ekonomiska zonen inne i Laos har suget efter unga flickor ökat väldigt mycket, säger Krunam.

Några mil österut ligger kommunistiska Laos och den nya ekonomiska zonen där marken leasats på 100 år av ett kinesiskt affärskonglomerat leasat som bygger casinon, hotell och karaokebarer avsedda för främst för kinesiska och asiatiska affärsmän. Casinon är förbjudna i Thailand och i Laos, men i Burma och i den ekonomiska zonen går det bra. En ny motorväg håller på att byggas för snabbare transport från Kina och planerna på en internationell flygplats som ska konkurrera med Suvarnabhui i Bangkok är långt framskridna. Nu marknadsförs paketresor till området där det ingår transport, hotellrum, helpension och en flicka eller pojke som sällskap på rummet.

Nästan ingen av kvinnorna eller barnen som kommer till drop-in centret har någonsin gått i skola så personalen på centret brukar passa på att lära dem lite thai, att läsa och räkna. Det är kunskaper gör att de har en bättre chans att klara sig i livet. De får också veta vad hiv är, hur det sprids och varför och hur man använder kondom. Den som är redo att ta itu med sitt drogberoende kan får hjälp och genomgå rehabilitering. Barnen som knappt vet något alls om samhället, får veta att alla barn i Thailand – även papperslösa – har rätt att gå i skolan. Det har den thailändske kungen bestämt.

Det gnisslar i grinden och en man och en kvinna kommer in på drop-in centret. De hälsar artigt på Krunam och slår sig ner för att prata. Samtalet börjar bra men efter en stund förändras tonen. Mannen är arg och höjer rösten. Krunam ser bekymrad ut men ser ut som om hon försöker lugna paret. Efter en stund reser de sig och går.
Krunam suckar tungt.
– De vill ha tillbaka sin dotter som bor i barnbyn. Jag sa: låt henne stanna ett år till och gå ut tredje klass åtminstone. Då har hon bättre chanser i livet. Sedan kan ni bestämma hur ni vill göra.

Mannen är flickans styvfar. Han är känd för att vara våldsam och Krunam är orolig för vad som händer med flickan om de tar hem henne. Krunam har köpt sig själv och flickan lite tid men kanske är omständigheterna annorlunda om ett år, kanske styvpappan sitter i fängelse igen och flickan kan få stanna där hon är.
– Jag känner kvinnan väl. Hon har en intressant bakgrund. Hon är människohandlare som hämtar flickor i byarna på den burmesiska sidan som hon säljer här i Mae Sai. Vi lade märke till henne för sex år sedan. Hon satt på gatan och tiggde med sin lilla dotter på nätterna. Och hon var gravid. Nätterna är särskilt farliga för kvinnor och barn på gatan.
– Vi sa till henne: ’det blir svårt för dig att ta hand om din tvååring när din barn kommer. Vi kan ta hand om flickan då så kan du ägna dig åt bebisen’. Hon gick med på det men så fick hon missfall i sjätte månaden och bröt ihop fullständigt. Hon blev apatisk och kunde inte klara någonting, berättar Krunam.
Kvinnan gick med på få rehabilitering och besökte drop-in centret dagligen med sin lilla flicka. Minni som flickan heter, är hyperaktiv, förmodligen för att mamman gått på droger under graviditeten.
– Det gick bra för mamman och hon fick metadon. Hon talar fem språk, thai och olika burmesiska språk. Hon blev lite av en ledare för de andra kvinnorna som gick på metadon och rehabilitering. Men en dag, efter närmare tre år, dök hennes man upp och hämtade hem henne. Nu är hon tillbaka i sitt opiumberoende och sitt gamla liv.

Momo och No Ey på dropincentret i Mae sai

Momo och No Ey på dropincentret i Mae sai

Jag undrar om inte Krunam blir arg och besviken när kvinnorna eller barnen som hon försöker hjälpa återfaller i sitt missbruk och gamla liv?

Hon dröjer med svaret.
Jag blir besviken för deras skull, men inte arg. I deras kultur har männen så stark makt över kvinnorna. Hon har inget annat val än att lyda sin man, annars slår han ihjäl henne. Jag skulle vilja jobba mer för att stärka kvinnornas självkänsla och oberoende från männen. Först då kan det bli en förändring och kanske har nästa generation en chans.
Med utbyggnaden av den ekonomiska zonen i Laos och en aldrig sinande efterfrågan på unga kroppar så känns det som om Krunam och Ood Honghin jobbar i motvind.
– Det kan se ut så, men världen förändras hela tiden. Och om vårt jobb kan rädda ett enda barn, då är det värt allt, säger Krunam.

 

FAKTARUTA BURMA

Burma, eller Myanmar som militärregeringen döpt om landet till men som oppositionen vägrar använda. Landet har styrts av militärjuntor sedan 1962. Inbördeskrig och oroligheter har härjat landet och hundratusentals människor har dödats. Burma räknas som är ett av världens minst utvecklade länder och är näst efter Afghanistan världens största producent av heroin. Det saknas politisk vilja att stoppa handeln eftersom militären driver eller beskyddar drogtillverkningen och samarbetar med narkotikabaronerna. Landet styrs av State Pence and Development Council som är en auktoritär militärregim som har 500 000 soldater i tjänst och därmed en av de största arméerna i Asien. På listan över världens mest korrupta länder ligger Burma på tredje plats av 183 länder enligt Transparancy International.
2007 inleddes massiva protester mot regimen av buddhistmunkar och militären slog tillbaka hårt. Ett år senare antog regeringen plötsligt en ny författning och öppnade upp för reformer, vilket applåderades av västvärlden. 2010 höll landet val och oppositionsledaren Aung San Suu Kyi släpptes ur sin långa husarrest och valdes in i underhuset två år senare. Det fick västvärlden att hoppas på verkliga förändringar, men än så länge har inte mycket hänt
Bildtext:
Drop-in centret i Mae Sai finansieras av Världens Barn genom svenska IOGT/NTO.
– Vi brukar komma hit för att kolla på tv och hänga lite, säger Momo som försöker klura ut hur vågen som står på innergården fungerar.
Han är femton år gammal och vågen stannar på 37 kilo.