Danielito – pojken som slogs för sin trasiga själ
Good News Magazine, 03.01.2014

Man kan och måste välja vem man vill vara som människa. Det insåg han när han kom till Sverige som flyktingbarn från militärdiktaturens Uruguay. Själv valde han att låta det goda kväva det onda och tatueringen på hans arm påminner honom om att alltid välja med omsorg. Möt Good News Magazines Daniel Mendoza in på bara skinnet.

Dörrklockan ringer och ett skall av en stor hund ljuder genom dörren till det röda vackra huset. Dörren till huset där familjen Mendoza bor öppnas och där står mycket riktigt en väldigt stor svart hund och tittar uppfordrade på mig, vem är du, liksom.
Hunden nosar länge och undersöker även mina mer privata delar, men så viftar han på svansen och jag är godkänd.
Nu är det bra. Iväg med dig nu, säger Daniel Mendoza med låg röst. Hunden ger honom en sårad blick, men lufsar lydigt i väg och vi slår oss ned i familjens trivsamma lantliga kök.
Jag har bara träffat Daniel Mendoza en gång tidigare och fick då känslan att han är en lugn, humoristisk och livsbejakande person, men så mycket mer vet jag inte. Vad jag vet är att GNM är ett omtyckt magasin och att Daniel Mendozas inlägg på facebook i höstas om att magasinet kanske måste läggas ner av ekonomiska skäl, väckte engagemanget hos massor av människor och magasinet fick över 4000 nya prenumeranter, privatpersoner satte in pengar på magasinets bankgiro och antalet medlemmar sköt i höjden. Nu har GNM över 50 000 facebookmedlemmar.
Inte illa pinkat för en liten tidskrift.
Men vem är Daniel Mendoza, han som varit galen nog att starta ett magasin i en tid när hela tidningsbranschen går mot en sakta död, vem är han som envist försöker bevisa att goda nyheter visst säljer, och vad är det som driver honom?
I dag ska jag få veta. Daniel Mendoza har lovat mig en stor intervju och här sitter vi nu i hans kök och äter bullar som blivit över från barnens klassfika kvällen innan.
Var ska jag börja…. jag har en yngre bror och sex systrar. Så den som säger att jag inte vet något om kvinnor… har säkert rätt, ler Daniel innan han förflyttar oss till Uruguay.

Daniel Mendoza föddes i en tid då landets militär och den marxistiska gerillan Tupamaros tävlade med varandra i grymhet och i att sprida skräck. Tortyr av politiska fångar var vardag och tusentals människor försvann spårlöst under 60-talet. 1972 tog landets militärjunta makten och skulle behålla den i många år framöver. Daniels far som ägde mark hade hjälpt gerillan med lastbilstransporter av kaffe och annat från Brasilien som finansierade deras verksamhet. Och det hade militären kommit på och ville nu utkräva sin hämnd. Daniels far bestämde sig för att fly. En morgon när Daniel vaknade var hans far borta, kort därefter tog hans mor alla sina barn och satte sig på en buss mitt i natten till Paraguay. Paraguay är ett land där laglöshet och korruption betraktas som nationalsporter, men här kunde familjen Mendoza hålla sig undan militärjuntan i två år innan de var dem på spåren och skickade ett gäng banditer som kidnappade hans äldsta syster. Hon var bara tretton år och banditerna tog henne och barrikaderade sig i en kyrka där de krävde ett utbyte mellan flickan och hennes far. Familjen Mendoza som bodde granne med en militärpolis och vars barn lekte tillsammans fick hjälp av militärpolisen och hans syster kunde fritas under blodiga former. Famijen Mendoza fick fly igen hals över huvud och tog sig genom djungeln till Brasilien. Så småningom hamnade de i Rio de Janeiro där FN ordnat boende i en kyrka. Efter en tid fick familjen veta att de skulle till Frankrike där de kunde söka politisk asyl, men två veckor innan de skulle resa fick de nya besked: Familjen Mendoza skulle till norra Europa.
Tio år gammal landade Daniel Mendoza, hans sju syskon och föräldrar i Sverige.
Vi kom med ett plan som landade mitt i natten. När jag drog upp persiennerna på flyktingförläggningen i Morheda var det första jag såg en grön kulle omgärdad av blommor. Det var så vackert och så lugnt, inte alls det kaos eller den oro som jag var van vid.
Dessvärre varade lugnet inte särskilt länge.
Daniels far som var en extremt våldsam man misshandlade sin äldsta dotter grovt på flyktingförläggningen och tvingades därifrån. Att hans far bankade skiten ur både fru och barn med jämna mellanrum var ingen nytt, rädslan för hans vrede nyckfulla vrede fyllde deras kläder och deras hår som inpyrd rök. Barnen Mendoza hade aldrig sovit tryggt en hel natt i sina liv, de låg alltid på helspänn, vaksamma efter minsta harkling eller ljudet av en dörr som stängdes som kunde avslöja om odjuret var på väg att släppas lös. De hade lärt sig att ta emot stryk utan att gråta eller visa några som helst känslor.
Jag minns när jag var 4-5 år i Uruguay och någon kom på en motorcykel mitt i natten och de satt ute och rökte med en massa vapen. Jag minns också att vi var i en husvagn, min mor jag min far och en annan man och hur min far tar en pistol och trycker av den mot mitt huvud. Jag minns hur jag springer och försöker gömma mig inne i husvagnen. Jag var vettskrämd. Vad gjorde de här vuxna männen i en husvagn med vapen?

Själv undrar jag mest hur man kan vara funtad som människa om man gör så mot ett barn. Daniel berättar om en länk till en film på youtube som någon skickade till honom. På filmen  två små barn på golvet och leker. I en soffa sitter en man och en liten pojke står framför honom med huvudet sänkt. En kvinna, förmodligen mamman, tror Daniel står och håller i kameran och filmar alltihop. Plötsligt ger mannen den lilla pojken en rejäl smäll så han flyger in i väggen. Ingen i rummet reagerar, barnen fortsätter leka på golvet, de tittar inte ens upp. Pojken reser sig upp och ställer sig framför mannen igen med sänkt huvud och händerna längs sidorna, redo att ta emot nästa smäll. Mannen smackar till pojken igen så han flyger in i den andra väggen. Mannen vinkar till sig pojken som reser sig och ställer sig framför honom med sänkt huvud för att ta emot ännu en smäll. Ingen reagerar. Pojken skriker eller gråter inte. Han tittar inte ens upp mot sin mamma som står och filmar.

Jag klarade inte av att se hela filmen. Jag som aldrig gråter, grät som om mitt hjärta skulle brista. Jag visste såväl vad som hände i det där rummet. Barnen är lamslagna av skräck och vet exakt hur de ska reagera för att inte utlösa mannens galenskap. En felaktig rörelse kan trigga honom att slå sönder pojken. Jag vet det, för jag har varit där så många gånger.

Jag blir helt matt i kroppen när Daniel berättar detta där vi sitter i hans trygga kök. Vilken grymhet. Och ändå går den att överleva. Man måste, men man gör det på olika sätt, förklarar Daniel.
Hans sätt var att han bestämde sig för att en dag skulle han slå ihjäl sin far.
När jag var liten lovade jag mig själv det. Jag skulle bli lång och stor och då skulle jag göra slut på honom. Det räddade mig från att gå under och höll mig uppe under hela min barndom.

När hans far tvingades lämnat flyktingförläggningen blev det äntligen lugnt för första gången i barnen Mendozas liv. De fick åka ut och fiska och bara landa i att vara människa under normala omständigheter medan deras ärende behandlades på immigrationsmyndigheten.
Sverige var och är ett paradis för mig. Vi bodde på flyktingförläggningen länge och det var bra eftersom vi behövde lära oss att sova och andas och slappna av. Tidigare hade vi varit på helspänn hela tiden. Om vi slussats ut i samhället direkt så kanske även jag hade tagit till knytnävarna för att överleva.

Efter en tid flyttades familjen Mendoza till den lägenhet där hans far bodde. Det var knappast idealiskt men hans far hade förändrats, han hade förstått att i Sverige var det inte okej att banka skiten ur sin familj hur som helst.

Daniel började fjärde klass i Västerås. Han försökte göra sig så osynlig som möjlig, att synas och sticka ut var att få stryk. Bara på fotbollsplanen vågade han vara sig själv. Han som spelat barfota på steniga grusplaner i Uruguay, Paraguay och Brasilien med en strumpa stoppad med tidningspapper som boll, var som Ronaldo jämfört med de andra barnen. Hans bollkonster gav honom viss status och ofta var han den som fick välja lag. Han valde alltid en mobbad kille eller tjej först, sedan en bra spelare, sedan en mobbad sedan en bra. Han ville att alla skulle ha roligt, det var långt viktigare än att vinna.
En gång när hans lag vann fick han en guldmedalj. Han stod där med medaljen runt halsen och såg hur killarna i motståndarlaget var förtvivlade och grät över förlusten. Daniel gick hem, gick ut på balkongen och slängde medaljen över räcket så långt han kunde.
En dag fick han följa med sin klasskompis Micke hem efter skolan.
Vi satt på övervåningen och spelade spel. Han hade eget rum med affischer på väggarna. Då kom Mickes pappa hem och ropade och frågade om vi ville ha pizza. Och han frågade om jag också ville ha. Jag bara: wow! Vi åkte iväg i deras rena bil och han beställde pizza åt oss.
Ett tag senare följde Daniel med sin klasskompis Thomas Persson. Thomas hade pingisbord hemma och killarna lattjade när hans mamma ropade att middagen var färdig.
Det var framdukat till mig också! Jag minns exakt var jag satt vid bordet och att vi åt rödspätta och potatis. Efter middagen gick vi ut i vardagsrummet och såg på tv. Där fanns en skål med äpplen, som jag fick ta ur!
När Daniel kom hem såg han skillnaden, han såg hur illa ställt det faktiskt var i hans hem. Kylskåpet var nästan alltid tomt och det enda som det inte snålades med var stryk. Hans mor hade, kanske utan att hon märkt det, förvandlats till en kopia av sin man. Hon slog sina barn för att hålla dem på plats för att hennes man inte skulle hitta en anledning att ge sig på henne.
Daniel bestämde sig. Han ville ha det liv som hans klasskompisar hade. Ett liv där föräldrar respekterade och älskade sina barn, där man var trygg. Han skulle fixa det här och han skulle fixa det även för sina sju syskon. Han satte upp kontrakt för sig själv. När han var tolv år gammal lovade han sig själv att aldrig vara otrogen eller slå en tjej.
– Dumt nog var det inte av respekt för tjejer, utan för att jag ville att mina systrar skulle känna att det finns någon man som inte slår eller är hemsk mot dem – och det var jag. Att aldrig vara orsaken till att mina systrar tyckte att livet var piss.

Jag var inte guds bästa barn, jag hade gjort en massa skit men jag lät mig aldrig sugas in på allvar i dåliga gäng. Jag har aldrig tagit droger och jag gillar inte alkohol.
Till skillnad mot resten av familjen vägrade Daniel att slåss. Han hade sett att våld bara förde med sig ännu mera våld och smärta. När hans bror brusade upp och knöt nävarna kunde Daniel som var två år äldre hålla fast honom, bland i timmar, innan han var säker på att brodern lugnat ner sig.
Efter några år i Sverige träffade Daniels mor en man och klev ur sitt destruktiva våldsamma äktenskap rakt in i ett annat. Den nya mannen jobbade på Asea och var en svensk version av hans far. När Daniel var tretton år gammal försökte mannen att strypa honom. Han gav sig också på Daniels småsystrar med jämna mellanrum.
Ibland kunde jag komma dit och se att han givit sig på dem. Jag ville bara skära halsen av honom. Men samtidigt så tittade jag runt mig. Såg ett tak, ett kylskåp, mat, värme. Och jag kände: Fuck! Jag backar. Det var alltid en avvägning. Det var asjobbigt.

Daniel kunde inte bo kvar hos sin mor, istället levde han en kringflackande tillvaro. Ibland bodde han hos sin far, ibland hos kompisar eller flickvänner. Så hände det som han anade skulle hända. Hans far tog livet av sig. Daniel hade hatat sin far så mycket som det går att hata en människa och han hade svurit att slå ihjäl honom, men nu hade han tagit sitt eget liv.
– Några år tidigare hade jag mött honom på ett varuhus, jag kanske var fjorton år. När han kom gående emot mig såg jag att han var en svag och jagad människa. Det var som om hans samvete hade kommit i kapp honom. Jag tänkte att jag kommer inte att slå ihjäl honom.
Daniel säger att han känner sig varken rikare eller fattigare för att hans far är borta.
Utifrån det liv han levde så tycker jag att han gjorde rätt. Min far var så att han kunde slå ihjäl en ko med bara händerna för att hon inte gav tillräckligt med mjölk. Han slog och slog tills tröttheten tog slut och då satte han sig ner och bara skrattade. Han kunde slå sönder ett barn för att han hade tappat en klocka. Han var sjuk. Jag har ingen annan förklaring.

En gång när familjen fortfarande bodde i Uruguay och Daniel var runt fem år såg han hur deras far misshandlade hans äldsta syster. Han slog och slog men i ett ögonblick lyckades hon smita. Hon sprang allt vad hon kunde ut på en åker tills hon fastnade i en taggtråd. Där kom han i fatt henne. Han släpade henne tillbaka till huset, satte henne på en pinnstol framför sina vänner. Männen fortsatte att röka och skämta som vanligt medan hon satt framför dem och blödde.
Jag har frågat flera Uruguyaner här i Sverige om det verkligen var så våldsamt i Uruguay eller om det bara var min familj. Varje gång har de ryckt på axlarna och sagt: Daniel, det var så. Alla fick stryk i Uruguay, det fick man ta.

När Daniels far dog fick han överta hans lägenhet och han hade äntligen ett eget hem. Han var sjutton år och skaffade flera jobb och försökte hjälpa sina syskon med jobb, bostäder och pengar. Problemet var bara att de strulade hela tiden och hans systrar som var vackra drog till sig män som var som allt annat än Guds gåva till kvinnan. Deras bekymmer som han tog på sig att lösa tog liksom aldrig slut.

Daniel insåg att han måste tjäna mycket pengar. Någon sa att om han ville tjäna pengar så borde han bli aktiemäklare men då måste han gå på Handels först. Daniel hade ingen aning om vad Handels var och hans gymnasiebetyg var usla, men ganska snart såg han en lösning. Han sökte in på komvux och läste om hela gymnasiet samtidigt som han jobbade i klädbutik och som dörrvakt i Västerås.
Daniel var på väg att lyckas och livet kändes ganska bra, men katastrofen lurade runt hörnet. Daniels bror hängde med ett gäng som höll på med droger och stölder. En nyårsafton ringde en av killarna i gänget och sa att han skulle slå ihjäl Daniel för att han stött på hans flickvän. Daniel som visste att det inte var sant sa till killen att han skulle komma över nästa dag och reda ut det och om han ville kunde han slå ihjäl honom då. Några timmar senare när Daniel kom hem till sin mors hus fann han henne blåslagen och lägenheten sönderslagen. Bredvid stod hans tre små systrar och tittade på förödelsen. Daniel blod kokade. Han plockade på sig en kniv åkte i väg till lägenheten där han visste att gänget hade nyårsfest. Han skulle döda de jävlarna!
– Jag kände att det här är allt jag är. Om jag inte gör något nu så kan jag aldrig se mig själv i spegeln igen. I bilen ut hann jag tänka ut två scenarion. Ett: jag skulle dö där. Två: jag skulle åka in på livstid och utvisas ur landet. Men jag tänkte att om det blev livstid så skulle jag i alla fall kunna plugga.
Daniel kokade fortfarande när han steg ur bilen och gav han sig in i trapphuset. Det var helt vansinnigt, han var ensam mot ett helt gäng killar som inte var att leka med.

Det blev blodigt och våldsamt, men vi skippar detaljerna. Det hela slutade med att två av killarna hamnade på intensiven och Daniel polisanmälde sig själv.
Han förhördes av en polis stor som en björn och lika respektingivande. Daniel var förkrossad, han hade tagit en väg som han hade kämpat emot under hela sitt liv. Smärtan rev i hans inre och det var först när polisen pekade på Daniels uppsvällda arm som han upptäckte att hans ena hand var krossad och han hade ett djupt knivstick i nacken. Killarna i gänget var ökända av polisen, en hade åkt dit för dråp ett halvår tidigare. De var trasiga och deras liv var skit, visste Daniel. Efter ett långt förhör frågade polisen Daniel varför han hade åkt till lägenheten på nyårsafton. Han kunde inte ljuga så han sa: för att slå ihjäl dem. Polisen betraktade honom länge, bläddrade genom sina papper och sa: du, vi stryker det där sista.

Jag åkte och gjorde en tatuering. Välj med omsorg. För att påminna mig själv att man kan välja. På något sätt blev attacken en vändpunkt.
Under flera år hade Daniel jagats av en mardröm. I drömmen hängde Daniels bror mellan två träd och ett gäng killar står och slår honom sönder och samman. Daniel kämpar för att nå fram till honom och hjälpa honom, men han kommer inte över staketet och han når honom inte.
Samma dröm år efter år. Men efter attacken försvann drömmen och i samma veva bröt hans bror med gänget som attackerat deras mor, han började läsa bibel och reste hem till Uruguay. Själv hotades Daniel av gänget som ville klå honom. De stod utanför och väntade på honom när han slutade jobbet som vakt på ett av Västerås inneställen. Han som vid det här laget efter att ha växt upp med sin psykopatiske far var expert på våldspsykologi visste att de skulle kasta sig över honom direkt om han visade minsta lila antydan till rädsla. Därför lämnade han alltid jobbet ensam, drog sakta igen blixtlåset på jackan, hoppade upp på sin mountainbike och cyklade därifrån.
Libanesen som ägde stället sa till mig: Daniel du behöver aldrig vara orolig, de kommer aldrig att röra dig. Skillnaden mellan dig och dom är att du är galen på riktigt och det vet dom.
Daniel Mendoza dömdes för grov misshandel och fick tvåhundra timmar samhällstjänst som han avtjänade genom med ungdomar att jobba på en fritidsgård.
Han gick ut komvux med toppbetyg och kom in på Handels.
På Handelns hade killarna rosa skjortor och det var en helt annan värld än han var van vid, men han kände sig mer hemma än han någonsin hade gjort i sitt liv. Plötsligt behövde han inte längre vara Daniel Mendoza med den trassliga bakgrunden. Nu var han student på en av Sveriges toppskolor och ingen var intresserad av något annat. Han hade flickvän, lägenhet och framtidsutsikter som var lika ljusa som de andra eleverna. Det borde ha varit frid och fröjd och en tid att glädjas, men något gnagde inombords. Det tog lite tid innan han insåg vad det var. Han kunde inte skaka av sig de tomma blickarna han mötte på tåg, i tunnel medan han pendlade mellan Västerås och Stockholm. Han såg hur människor satt och läste tidningarna och fullkomligt pumpade sig själva med negativa nyheter.
Jag orkade inte se de där tomma blickarna, jag måste göra något.
Daniel hade sett så mycket våld och skit i sitt liv så han visste att man måste välja vilken näring man ger sig själv.
Det var då han fick idén en tidning med bara goda nyheter. Men det skulle ta tio år till innan Good News Magazine blev verklighet.

Innan Daniel visste ordet av det så jobbade han inom finansbranschen. Han tjänade bra med pengar men stod inte ut med människorna i den. De var kallhamrade hårda cyniska, sexistiska och rasistiska, de sket i sina kunder och ville bara maximera sin egen vinst. Medan de fokuserade på pengar och aktiekurser jobbade Daniel hårt men han betraktade också hur de behandlade sina kunder. Han lyssnade och började förstå vilka underliggande behov kunderna hade för sina placeringar och kunde därför bemöta dem på rätt sätt.
– När 11 september hände hade jag hunnit ringa alla mina kunder och frågat om de ville kliva ur sina positioner medan de andra fortfarande försökte enas om det var talibaner eller   några andra som utfört attacken.

Daniel klättrade i karriären men idén på att starta en tidning ville inte ge med sig. Men så blev han pappa och ville fokusera på sin son och sin fru, tidningen fick vänta några år till. 2009 sökte Anna Åhlund upp Daniel på facebook. De hade gått i samma klass under hela grundskolan men aldrig sagt ett ord till varandra. Nu gjorde de inget annat än pratade. De bestämde de sig för att förverkliga Daniels idé och gjorde en dummy som de tryckte den i fyrahundra exemplar men Daniel gömde hela upplagan i garaget. Han var så besviken, magazinet hade inte alls blivit så bra som han drömt om. De fick börja om.
2010 presenterade Daniel och Anna konceptet för Interpress som nappade direkt. De ville ha 10 000 exemplar av det Good News Magazine och sälja det i 1000 butiker.
Det var sanslöst. De sa att det var det bästa de sett på länge men de visste inte i vilken genre de skulle placera oss, skrattar han.
Den 10 december 2010 lanserades Good News Magazine och det blev Daniels sista dag in finansbranschen. And the rest is history.
Det plingar till i Daniels mobil och jag ser hur han lyser upp medan det börjar snöa utanför köksfönstret.
Kolla på det här, säger han och räcker över mobilen.
Egentligen vill jag bara säga Tack för ert arbete! Jag har under lång tid mått dåligt men är med hjälp utifrån på rätt väg igen, och att lösa ert magasin var verkligen en positiv upplevelse för själen.

Sms:et kommer från en läsare.

Det är sånt som får oss att fortsätta slita med magasinet. Good News Magazine behövs. Helst skulle jag vilja att någon annan tog över ledartröjan nu. Jag skulle vilja ha mer tid över att skriva. Det är bra att DN:s chefsredaktör Peter Wolodarski skrivit att han vill ha mer positiva nyheter i sin tidning, men det räcker nog inte. De negativa nyheterna är alltid fler.

Vi bryter för lunch, tar bilen ner till stan och går på en av Västerås bästa lunchkrogar där Daniel avslöjar sig som en genuin livsnjutare. Han väljer länge och omsorgsfullt bland rätterna och man förstår att han alltid väljer alltid det godaste, vackraste och bästa i livet.  Varför välja något annat, när man kan? Livet är både kort och skört.
Du sa att du vill ha tid över att skriva, vad vill du skriva? frågar jag.
Jag har flera historier som pockar på, säger han kryptiskt. Ibland pyser de över i inlägg på facebook.
Den som har läst några av inläggen förstår att kärleken till livet är central i hans liv. Och pojkarna. De är allt.
Även de måste lära sig att välja med omsorg vilka de vill vara som människor. Redan i tidig ålder har de fått lära sig att omfamna det fina och det goda och ta avstånd från det destruktiva.
Om mina barn blir attackerade får de försvara sig men de får aldrig slåss, leka krig, död eller döda djur eller insekter. Livet är heligt. Allt liv. Jag brukar säga: om du inte ska äta det så får du inte döda det.
Pojkarna har slagits en enda gång säger han. De var tre och fyra år gamla när de började de slåss om en leksak. Daniel tog leksaken och smulade sönder den med sina händer, satte ned pojkarna på sängkanten och skällde ut dem så de skakade och grät.
Jag sa: en dag kommer mamma och jag att vara borta. Då är det bara ni två. Finns det något härinne som betyder mer för er än ni två? Så länge ni bor under mitt tak rör ni inte varandra. För om ni slår varandra så kommer jag att slå er och jag kommer också att börja slå er mamma för att det är så ni tycker att man ska göra i den här familjen. Ni måste välja: ska vi slå varandra i den här familjen eller inte?
Det var ett lätt val för pojkarna.
Daniel brukar skriva om konversationerna han har med sina söner på facebook. De verkar vara kloka och underfundiga små killar som ofta får honom att tänka ett varv till.
Jag får ofta höra från andra att jag är en bra pappa, men jag vet faktiskt inte. Jag försöker och jag försöker göra upp med mitt arv. Men först när de är vuxna vet vi om jag lyckats.
Det är dags att avsluta. Daniel ska hämta barnen på skolan. Jag klappar hunden Aragon en sista gång i köket innan jag går ut i mörkret som håller på att lägga sig över Västerås. På tåget hem tänker jag att folk underskattar alltid vad våld, livslång förnedring och maktlöshet kan väcka i en ung människas natur. Ofta går det käpprätt åt helvete. Men någon gång ibland händer det att en människa ser att han eller hon inte behöver följa den utstakade vägen, att man har ett val, att man kan bryta sig loss och vara den man vill vara. Shit, kanske borde även jag skaffa en tatuering som påminner mig: välj med omsorg.