Knockad av mardrömmen
DI Weekend , 22.08.2014

Fredrik Malm var mitt i en lysande juristkarriär när han valde att kliva av för att börja sälja kontaktlinser på nätet. Efter flera års uppförsbacke kom slutligen genombrottet för hans European Web Lenses – och ett lukrativt bud från en tysk jätte.
Då drabbades Fredrik av det värsta som kan hända.

Många trodde att Fredrik Malm hade blivit tokig. Inte bara kollegerna på advokatfirman Bird&Bird utan även många i hans närhet. Han var stjärnstudenten som nu gjorde kometkarriär som affärsjurist. Om sex månader skulle han dessutom kunna titulera sig advokat. Fredrik Malm var killen vars framtid var så uppenbart ljus att han borde bära solglasögon, dygnet runt.
För Fredrik Malm kändes det hela för förutsägbart. En dag 2005 lämnade han sin fina anställning, sin höga lön, sa tack och hej till sin sekreterare och kröp in i ett före detta skyddsrum i Stockholm där han började sälja kontaktlinser på nätet. Visserligen hade han minimala kunskaper om e-handel, men tänkte att det borde gå om han jobbade riktigt hårt. Han skulle bygga ett välskött bolag som han kunde vara stolt över.
Di Weekend träffar Fredrik Malm på European Web Lenses kontor på St Eriksgatan i Stockholm. Det är en stor luftig industrilokal med högt i tak. Här arbetar nu 17anställda med att ta emot beställningar, förpacka och skicka linser, solglasögon och designbågar med slipade glas från nätbutikerna Lensstore och Loveyewear. I år beräknas bolagen omsätta 115 Mkr, varav Lensstore, i dag en av Nordens största kontaktlinsbutiker på nätet, står för merparten.
Resan hit har varit långt ifrån spikrak.

”I början gjorde jag massor av misstag och blev lurad några gånger. Jag slet hårt dygnet runt. Eftersom det bara var jag på företaget fick jag göra allt själv och när telefonen ringde förvrängde jag rösten för att de som ringde skulle tro att det fanns flera anställda. Ibland var det svårt att hålla sig för skratt. Det ringer mycket säljare som är otroligt dryga när de tror att de pratar med kundtjänst men när de blir kopplade till marknadsansvarig är de plötsligt enormt trevliga: ’Hur är läget? Jag hoppas jag inte stör’.”
Visst hade det varit roligare att starta företag tillsammans med någon annan, men alla Fredrik Malms kompisar hade hunnit en bit i sina karriärer, de hade fina löner och vissa hade skaffat familj. Ingen var beredd att riskera allt för att sätta sig i ett skyddsrum utan lön för att sälja linser.
Konkurrenterna var många och det gällde att vara billigast, bäst och trevligast för att kapa åt sig marknadsandelar och få fördelaktiga villkor och priser från linsleverantörerna. Fredrik Malm råkade ut för bakslag efter bakslag och någon ljusning såg inte ut att vara nära. Han levde billigt, avstod från att ta ut någon lön och slet hårt. Ibland bröt han ihop och grät.
Allt gick utför. Efter tre år tröttnade styrelsen och på ett styrelsemöte hoppade ledamöterna av, allihop.

”Jag var så klart grymt besviken. Jag trodde ju fortfarande på idén. Jag fick helt enkelt stänga alla kranar som gick. Det fanns inga pengar till marknadsföring för att skaffa nya kunder.”
Fredrik Malm hade redan från start insett vikten av att vårda sina kunder och skrev personliga hälsningar i stil med: ”Såg att det ska bli sol i Växjö i helgen så här kommer ett par solglasögon som tack för att just du är vår kund…”
Det var tidsödande men uppskattades och gjorde att kunderna fortsatte att köpa linser på Lensstore.
Magnus Wiberg, en av grundarna av prisjämförelsesajten Pricerunner som Fredrik Malm hade träffat genom sitt jobb på advokatbyrån och som hade stöttat honom från start, var den enda av investerarna som fortfarande trodde på honom. Magnus Wiberg köpte in sig ytterligare i bolaget och Fredrik Malm tog lån för att köpa ut övriga investerare. Ett år senare började det äntligen hända grejer. Beställningarna rullade in.

Plötsligt började Lensstore växa med ohämmad fart och i den starka medvinden passade Fredrik Malm på att starta ännu ett bolag och hämtade friskt riskkapital och styrelsemedlemmar från sitt nätverk i Vd Grundarpoker. I nätverket finns några av världens mest framgångsrika it-entreprenörer som grundarna bakom Spotify, Pricerunner, Tradedoubbler. Nätverket håller en låg profil och Fredrik Malm vill inte nämna några namn men förklarar att måste man ha lyckats väl med sitt företag, bygga något innovativt och bli rekommenderad av någon för att komma med. Men när man väl är inne finner man nyfikna entreprenörer som är sugna på att använda sin kunskap, erfarenheter och pengar till att göra något nytt och gärna revolutionerande.
Hans nya bolag fick namnet Loveyewear och säljer glasögon och solglasögon på nätet.
”Loveyewear handlar om kärlek till glasögon. Vi säljer alla världens premiumbågar och har även egen design, totalt har vi 6 000 modeller”, säger Fredrik Malm
Kontaktlinsdelen har de senaste åren haft en årlig tillväxt på runt 70 procent och en rörelsemarginal på 10–12 procent. 2012 fick den tyska lins- och glasögonjätten Mister Spex upp ögonen för Fredrik Malms framgångsrika bolag och ville köpa. Nu skulle han kunna casha in och leva lite gott på allt slit han lagt ned.
Men så hände det som fick hela hans värld på fall.

Några veckor efter den första intervjun träffas vi i Moodgallerian i Stockholm. Fredrik Malm beställer cappuccino och gigantiska kanelbullar och tar sats för att berätta.
Det hela börjar en morgon i november 2012 när han går med sin son till dagis. Nelson är 2,5 år gammal och klagar över ont i magen. Det onda blir värre och Fredrik och hans fru Johanna Malm uppsöker läkare. Först tror läkarna att pojken har halsfluss, sedan förstoppning. När ingen medicin biter tror de att Nelson är inbillningssjuk och bara vill ha sina föräldrars uppmärksamhet. Under tre veckor träffade Nelson 14 läkare.
En morgon har Nelson panikont och föräldrarna tar honom till Astrid Lindgrens Barnsjukhus där han plötsligt tuppar av. En sköterska lugnar dem med att pojken sover djupt. En timme senare kommer en läkare och när hon får se Nelson skriker hon rakt ut. Pojken är medvetslös. Han håller på att dö.

”De tar Nelson och rusar iväg. Jag försöker springa efter, men benen bär inte. Johanna har krupit in i ett hörn, håller för öronen och är inte kontaktbar. De lyfter upp oss i en säng och kör efter Nelson. Vi kommer in i ett rum där det sitter en präst. In kommer en iskall neurokirurg: ’Läget är allvarligt. Er son har en hjärntumör och det har skett en blödning. Förutsättningarna är inte bra. Vi måste operera nu. Jag vet inte hur det kommer att sluta’.”
En åtta centimeter stor tumör avlägsnas. Nelson ligger på intensiven och svävar mellan liv och död. Han hålls nedsövd i flera dagar och släpps långsamt upp till medvetande igen.
”Efter en sådan allvarlig operation är det inte säkert att man är kontaktbar igen. Man vet inte om hjärnan kommer att fungera. För en vuxen person är det flera års rehabilitering. Men Nelson är en urstark liten kille och återhämtar sig mirakulöst. Två och en halv vecka senare springer han igen”, säger Fredrik Malm.
Han och hans fru Johanna tror att de varit med om sitt livs värsta pärs, men det är inte över. Tumören är aggressiv och ytterst svårbehandlad. Cellgiftsbehandlingen måste påbörjas direkt.
”Cytostatika är giftigt och man ger dödliga doser. Lika många barn dör av behandlingen som av cancer. Jag måste ha handskar på mig för att byta Nelsons blöja och Johanna som är höggravid får inte ens komma i närheten.”

När Nelson har fått sin första cellgiftsdos kommer Johannas första värkar. Johanna och Fredrik Malm skyndar ned till förlossningsavdelningen på Karolinska där Zoie föds. Fredrik är med vid födseln, sedan rusar han tillbaka till Nelson. Eftersom minsta bacill kan ta död på Nelson låter de släktingar ta hand om den nyfödda dottern för att kunna vara med sonen på isoleringen.
Under sex månader tar Nelson sig igenom flera tuffa behandlingar och varje gång återhämtar han sig på ett häpnadsväckande sätt. Han springer som ett jehu genom korridorerna på sjukhuset. Läkarna har aldrig sett något liknande. Han ser ut som en vinnare, men så hittar de en förändring i cellerna. Det är mycket illa med tanke på den enormt tuffa behandling han fått. Nelson opereras igen och trots ytterligare doser cytostatika konstaterar läkarna att tumören har spridit sig. I Sverige strålas inte barn under fyra år eftersom det anses för farligt, men för Nelson finns inget annat hopp.
”När man beslutar att stråla sitt lilla barn vet man att han inte kommer att vara sig själv efteråt. Man märker det först efter ett antal år. Han skulle få extremt svårt i skolan med inlärning och så. Man bränner cancern med strålning och allt bakom och framför och runtom, antingen dör cancern eller så dör du. Vi tog beslutet att stråla. Vi var tvungna att söva honom varje dag i 30 dagar.”

Det är bråttom men det drar ut på tiden i veckor eftersom det är helger och helgdagar, och den hårt ansträngda onkologavdelningen har ont om personal. Cancern hinner sprida sig till ryggen. Vid det beskedet klappar Fredrik Malm ihop. Familjen har befunnit sig i en mardröm under flera månader men nu blir det värre än någonsin. Han kan inte andas, äta eller sova. Han kan inte ens dricka. Han får ångestdämpande tabletter av sin bror som är läkare.
För Nelson är allt en lek, till och med när de ska söva honom och sticka kanyler i hans små armar varje dag. Fredrik och Johanna Malm försöker ta tillvara varenda värdefull sekund med sin lilla pojke. De gör cykelutflykter, busar och leker. Nelson är dödförklarad men han springer och skrattar och pussar sin lillasyster Zoie i vagnen och ser ut som världens lyckligaste unge.
”Han älskar att springa och vi ropar: titta så snabb han är! Han är världens snabbaste! Så slår han av sin mössa med handen för att visa hur fort han springer.”
Men en morgon vänder det. När Nelson ska springa ut till sina leksaker tappar han balansen och ramlar in i väggen.
Familjen fastnar återigen på akuten bland öroninflammationer och benbrott, eftersom onkologavdelningen bara har några få rum öppna som alla är fulla. Nelson ligger med svåra smärtor på en brits i fyra timmar innan läkare kommer. Läkaren lutar sig över Nelson och tittar ner på honom utan att röra en min.
Nelson försöker att le och frågar doktorn: ”Vill du ha en puss?”.
”Jag lovar dig, allting bara stannar av i rummet! Han är så dålig. Men han lyfter sig över alla och vill pussa läkaren för att göra honom glad.”

14 dagar senare är det slut. Nelson är död.
”Jag önskar att vi hade kunnat smärtlindra honom på slutet. Jag har minnesbilder, men jag vill inte berätta för dig, du kan inte glömma dem. Det var fruktansvärt. Jag gick sönder.”
I gallerian där vi sitter börjar lunchrusningen. Vi sitter tysta och stirrar i bordet framför oss en lång stund.
”Att berätta det här är som att springa tre maraton för mig”, säger han.
Det är tio månader sedan Nelson gick bort. Fredrik och Johanna Malm vet att de aldrig kan få tillbaka sin son men de har sett för mycket av bristerna i sjukvården för att inte agera. De har sett läkare och sjuksköterskor som är fantastiska och som gör sitt yttersta för att hjälpa de cancersjuka barnen men som kämpar i ett system med stora brister.

De första månaderna var Fredrik och Johanna Malm paralyserade av skräck och vågade inte ifrågasätta läkarnas beslut. När de så småningom själva vågade ta reda på mer fann de att andra barncancercentra i världen använde både protonstrålning och målriktade mediciner, som inte finns i Sverige.
”Jag trodde att barnonkologerna hade researchers och koordinatorer. Men allt är oerhört pressat. Det är omöjligt för en läkare att jobba både kliniskt, administrativt och koordinerande. Vi har varit i alla tänkbara situationer och träffat alla som jobbar där. De flesta är helt fantastiska. Men många slutar för att de inte står ut med stressen, pressen och den låga lönen. Och ta vilken yta som helst i det här jävla varuhuset, den är mycket renare än något av de 14 rummen på onkologavdelningen. Och då är de barnen extremt infektionskänsliga! Alla tror att våra barn får världens bästa vård i Sverige. Så är det inte. Det måste gå att göra det här smartare.”

Fredrik och Johanna Malm funderade på hur de skulle kunna hjälpa den hårt kämpande personalen på barnonkologavdelningarna. De har just startat stiftelsen Entrepreneurs for Good, the Nelson Foundation där de först och främst kommer att vända sig till Fredrik Malms nätverk av entreprenörer.
”De är extremt duktiga och jag vill använda deras kreativitet, inte bara för att de ska donera en del av sin förmögenhet. Jag vet att de har stora hjärtan och en enorm drivkraft att göra gott. Den drivkraften ska vi uppmuntra och kanalisera. Våra barn ska ha den bästa cancervården i världen.”
Fredrik och Johanna vill samla in 150 miljoner kronor, men det krävs betydligt mindre för att dra i gång de första två projekten som de har identifierat tillsammans med läkarna och sjukhusledningen. I första hand handlar det om reseachers och koordinatorer.

Den dagen Nelson blev sjuk släppte Fredrik Malm allt. Han stängde av mobilen och skrev på fullmakter så att hans kollegor Anders Ekelund och Patrik Hamilton skulle kunna genomföra försäljningen av hans två bolag.
”Jag visste inte om jag någonsin skulle kunna jobba igen, men om jag skulle fortsätta leva så måste jag ha något att göra. Så jag sa att jag ville ha kvar en del av bolaget tillsammans med Anders och Patrik så att vi kunde fortsätta jobba tillsammans.”
”Vi tre är ett ’dream team’. I dag jobbar vi nära vår huvudägare Mister Spex men driver den nordiska delen självständigt.”
På sikt vill han lägga mer av sin tid på att bidra till en förbättrad barncancervård. Det vill även Johanna Malm som är marknadschef på fondförvaltaren East Capital. Men först ser de fram emot att vara med Zoie och lilla bebisen Maxine som föddes i mitten av juli.
Några veckor senare undrar jag hur Fredrik Malm hur han ser på livet och tillvaron efter Nelson och allt som hänt. Han svara via mejl:
”Livet är förändrat för alltid. Känner inte alls igen mig i föreställningarna om att ’tiden läker sår’ eller ’livet går vidare’. Sorgen finns där hela tiden som en molande trötthet och sorgsenhet – även när vi är glada och skrattar. Vi tänker på Nelson varje sekund. Jag har liksom hela tiden en känsla att något är fel – som om jag glömt något – så kommer jag på… jag ska ju vara med Nelson! – som om jag plötsligt kommer på att jag glömt honom på en lekplats och måste ditt så snabbt jag bara kan. Jag är ju hans pappa! Att inte vara nära, ta hand om och skydda min lilla kille strider mot alla instinkter i kroppen. Familjen och hemmet har blivit enormt viktiga, här finns tryggheten, nästan som en bubbla. Vi är helst bara hemma och tar vara på dagarna och varandra. Förut var det mycket rusa och jaga. Det gör jag inte längre.”